Men visst jag håller fullständigt med att   barn behöver  båda sina föräldrar, alla fall, alla andras barn, för MINA behöver inte MIG är vad de påstår! Jag VET att de har så fel, så fel eftersom jag själv vuxit upp   hos mina morföräldrar, hade  min mamma som kom och hälsadepå så ofta hon kunde,  någon pappa har jag asldrig sett, men oj vad jag fantiserade som barn hur det skulle vara  att  bo hos mamma och en pappa....och en syster!Tyvärr blir barnen i dag pjäser i ett    jäkligt fult och smutsigt spel.  Att jag "håller på   sambons sons  fd.svärdotter, beror  mest på mina erfarenheter, och, att sambosonen  är tillsammans med en tjej på 13år,  i sig ett barnarov!

Det finns en del som påstår att deras skilsmässa varit lycklig, att det var det bästa för barnen, os.v att ena parten blivit lycklig genom   en karriär i arbetet, hasr träffat en ny  "äkta" kärlek, ja  t.o.m har bildat  en helt ny familj, "bonusbarn"mm mm. Håller någon med mig, när jag då påstår DET FNNS INGA LYCKLIGA SKILSMÄSSOR? Eller är jag ute med stora väskan o reser nu? Jag påstår  det blir ALLTID BARNEN som får lida på ena eller andra sättet Även om jag inte tycker   att barnen ska se och höra föräldrars bråk och kanske slagsmål, men barn ska inte behöva  ställas inför att välja   vilken föräldeder man ska bo hos, heller inte höra något ont om den som inte längre har vårdnaden! Men det är MIN  åsikt, och den står jag för!

Vet inte om jag kanske, känner på fel sätt när det gäller sambons sons vårdnadstvist

Tyvärr råder man inte över sina känslor, och mamman till barnet,  har inga ordnade förhållade i sitt liv,  avser då arbete och bostad sägs det. Nu är jag en person som faktiskt inte  dömer någon  på grund av  skvaller och ännu värre smutskastning utan FÖRSÖKER bilda mig en egen uppfattning om saken.....vilket inte är så lät när man inte träffar personen i fråga. Kan inte hjälpa det, men jag  "håller" på mamman till pojken att hon ska få vårdnaden om grabben givetvis grundatpå min egen erfarebnhet av hur det känns att mista kontakten med mina barn Detta önskar jag bara min värsta ovän! Hemska tanke! Just nu är det ju mina egna  döttrar som blivit mina fiender......OTÄCKT!! JAG  kan inte sluta älska mina barn, trots att de hatar mig! Tror nog att alla mammor känner åpå samma sätt, innerst inne, tänker man på tiden man bar dem, födde dem och trots allt små stunder av lycka som en gång funnits! Att de då inte känner på samma sätt för mig... ja, ursäkta, men jag har så svårt att acceptera det att de har DISKVALIFICERAT mig som MAMMA! Ändå, har två av mina barn egna barn och familjer nu. Önskar de kunde sätta sig in i hur det skulle vara om de hade förlorat vårdnaden om sina barn!!

Inte vill jag  någon ska vara ledsen för   det elendet jag skriver om. Ida, tack för dina värmande ord,   är inte  bortskämd med denvaran precis. Den eventuelle läsaren här vill jag säga,  har du  föräldrar i livet, så visa din kärlek, har du barn, så visa barnet din kärlek. Framförallt, Ta aldrig någonting för givet....mer än döden.Ett lyckligt liv, är inte alla givet......inte ens livet är givet. Tyvärr har  många, även jag, ibland svårt att se livet som en gåva, man ska vara rädd om. En del sägr, "livet är til för att levas" ja, men ibland undrar jag. Det är så lätt, när man sitter med "facit" i hand, när man konstaterar att livet blev inte mer än så här och hade jag vetat det, skulle jag handlat helt annorlunda, varit rädd om den kroppen jag fick, istället för att vara missnöjd med sitt utseende . BNej, det här, blev messt svammel ser jag, otäckt att upptäcka man inte längre kan formulera sina tankar i ord!*ryser*