Jag käner en enorm sorg och saknad efter mina barn, visst, allas fyra lever  men  man kan ändå känna   en stor sorg. Jag borde göra mig hård och stålsätta mig, men det ligger inte i min natur......tyvärr, tänkrer jag ibland! Jag får inte in i mitt  huvud hur ett b barn, kan säga, "du är inte min mamma längre, du är död för mig!"Finns det någon som   har det likadant, eller som kan förklara för mig hur man kan  säga så till sin mamma?Jag vet inte varför min uppfostran blev så fel? När  de bägge vuxna barnen var små, sa  min dåvarande granne jämt,  "jag känner ingen, mer som har så väluppfostrade ungar som du har!" Visst,    det är de fortfarande, mot alla andra, utom mot mig!Häner fortfarande jag får höra  hur duktiga de är, och så stoilig o artig min äldste son är.(han jobbar som försäljare på ett stort företag.De bäge  yngsta  har jag  ju inte ens kommit i närheten av under detta århundradet!Mina tårar är snart slut......hoppas jag!